Träningspepp
För två veckor sedan köpte jag en gymkort och sedan dess har jag varit i full gång! Lite gått på ledda timmar (som jag gillar bäst) och så lite lyfta vikter i salen. Det känner jag mig så himla osäker på! Men, så har jag ju världens bästa storesyster som ger i födelsedags present 1x Personlig träning!!
Så idag innan Zumba timmen passade jag på att boka in, först ska jag gå dit och prata med PT:n och vi ska diskutera mål med träningen osv. Sen ska hon göra ett träningsschema för mig, och sedan är det bara för mig att göra det tunga jobbet, att verkligen gå och träna. MEN jag är så himla taggad just nu, så det blir nog toppen det här!
You can tell me when it's over, If the high was worth the pain
Jag har inte vågat erkänna det. Inte ens för mig själv. Men nu gör jag det. Jag ångrar mig. Fy fan vad jag ångrar mig.
Jag saknar London. Jag saknar min bästa Evelina. Jag saknar buss 73 och jag saknar Victoria's Secret. Jag saknar Starbucks och till och med triangel mackorna på Tesco. Jag saknar att dricka vin i South Kensington och att sedan åka nattbussen genom Piccadilly Circus. Jag saknar storstadspulsen. Jag saknar känslan av att jag gjorde något viktigt och modigt. Jag saknar honom. Men mest av allt saknar jag mig själv. Jag saknar vem jag var i London.
Jag har alltid haft en längtan bort. Min största rädsla har varit att inte komma iväg. Att bli fast i min lilla stad. Jag har alltid kännt mig annorlunda och som att jag inte riktigt passar in. Jag har alltid velat göra något mer. Tyvärr kom ju ångesten ikapp mig även i London och när jag fick ett jobb erbjudande här hemma kändes det logiskt att komma hem.
Nu får jag hela tiden frågan hur det känns att vara hemma. Jag brukar svara att det känns konstigt, för att vara hemma känns inte konstigt, utan att jag verkligen var borta känns det. Min tid i London känns som en dröm. Jag önskar jag hade levt kvar i drömmen lite längre.
Nu menar jag inte att försköna det. Livet i London var tufft, både ekonomiskt och psykiskt. Mina sparpengar tog slut och då levde jag inte något lyxliv. Och att vara ifrån sina nära och kära är verkligen inte kul det heller. Men att få den där lycko känslan av att gå på Londons gator var ofta värt det.
Jag känner mig dum. Som var så excited att komma hem. Alla de där små sakerna jag saknade känns så små och betydelselösa nu. Det känns som ett stort hål i mitt hjärta och jag kan inte stoppa blödningen och saknaden av London.
Jag längtar tillbaka. Och jag ångrar mig att jag kom hem. Jag önskar jag hade valt annorlunda. Jag önskar jag hade stannat kvar.
Where are you now, Can you take me there?
Så är jag hemma i Finland igen. Efter åtta underbara månader i världens bästa stad. Min tid i London känns lite som en dröm just nu, och jag saknar redan London massor. Och när planet lyfte från Heathrow föll tårarna och när jag såg skyskraporna där borta ville jag skrika åt piloten att vända om, för jag hade ångrat mig. Såklart så kändes det bättre så fort jag kommit hem och sovit en natt. Nu har jag varit hemma snart 48h och jag känner mig spänd och redo för nästa steg i livet!
Lucy's leaving drinks
Satt och spelade in svarsvideon till frågestunden, och så tar batteriet slut i kameran, haha så jävla typiskt. Nu laddas den så får filma lite senare istället!
Igår hade Lucy på mitt jobb sin leaving drinks. Alltid ledsamt när någon slutar, även fast jag själv bara har en vecka kvar där. Vi har så roligt tillsammans och alla är så snälla och gulliga! Så blev en rolig kväll med lite drinkar, mycket skratt och nästan lite gråt vid hejdå-et. Jag uppskattar verkligen hur snälla alla är och hur bra stämning det är i teamet. Gör verkligen mycket att man älskar människorna man jobbar med! Och om en vecka är det min leaving drinks, vart har tiden tagit vägen?
FRÅGESTUND!
Nu skulle det vara kul att blåsa lite liv i bloggen igen, så tänkte jag kör en frågestund!!
Så nu ska ni passa på, fråga allt ni undrar om London, vem vad var när varför hur... Fråga vad ni vill och så tänkte jag svara i ett videoinlägg!
Ni har några dagar på er (tills jag känner att jag fått tillräkligt med frågor)
Snälla fråga nu, så jag slipper ha ångest att ingen ställt en ända fråga.... 😉
Tell the world, I'm coming home
Om exakt en månad, är jag hemma. I Finland, i mitt hem. Ja, jag har bestämt mig för att flytta hem igen. Har gått och funderat och funderat, hur ska jag göra. Älskar ju London och trivs så bra. Men jag skulle ju aldrig bli här för evigt. Jag skulle bara stanna över hösten 2014 egentligen. Sen blev det våren också. Nu räcker det.
Jag är så himla stolt över mig själv så jag inte finner ord. Jag kommer inte åka hem till Finland med svansen mellan benen som en misslyckad person. Jag lyckades med det här äventyret. Jag kom hit, inte ens en månad tog det innan jag fick jobb. Jag har fixat med abonnemang och bankkort, skatteprocenter och hyreskontrakt. Helt själv. Jag har jobbat på ett bra jobb, men de bästa människorna och jag har varit lycklig.
Det är klart att jag gråtit och förbannat mig över varför jag gjorde det här. Jag har velat åka hem. Jag har velat stanna för evigt.
Nu fyller jag 21 år om lite på en månad. Dags att bli vuxen, påriktigt. En liten sommar kvar som jag ska bo hemma och få spara ihop pengar. Sen är det dags att bli stor. Sluta flyta omkring och börja studera. Två mellanår är enough. Men en liten del av mig vill komma tillbaka hit till London, så jag kanske kommer göra det. Keeping all options open.
Nu ska jag bara njuta av min sista tid här. Träffa alla kompisar, dricka vin, jobba mina sista pass och bara vara i nuet. Den 13e kommer familjen hit, och den 17e åker vi alla hem tillsammans. En månad kvar i världens bästa stad, och det ska få bli den bästa.
Lesson learned
Läskig grej hände mig igår. Det var ju fredag, och jag hade varit i centrala London och druckit några drinkar. Busstoppet är typ 2 minuters gång från min dörr. Nära, och det känns ju tryggt. När jag skulle flytta in frågade jag min landlord om området är säkert, hon sa "As safe as it gets, but don't walk with your phone out at night". Jag går så hem från busstoppet och skriver sms. Plötsligt svischar en kille förbi på cycel och slår till min hand så min telefon flyger i backen. Jag står där som en idiot några sekunder innan jag förstår, han slog inte till min hand, HAN FÖRSÖKTE JU SNO MOBILEN. Vilken jävla tur jag hade att han tappade den!!! Tog den och sprang hem, skakad. Killen försvann snabbt i nästa korsning.
Jag är okej och var ju aldrig själv i fara. Men himla obehaglig situation var det. Och har definitivs lärt mig min läxa. Nästa gång har man inte lika tur.
Twenty weeks
Scrollade igenom mina bilder instagram, och såg att det är 20 veckor sedan jag satte mig på ett plan och kom hit till London. 20 veckor?!?!?
Shit vad tiden gått fort. 20 veckor låter som en så himla lång tid.
Min plan var, att när familjen kommer i april åker jag hem med dem. Men nu köpte jag ingen biljett. Vet ni va, jag tror jag stannar lite längre i alla fall.
Everyday people do everyday things, but I can't be one of them
Nu har jag tappat räkningen hur många gånger jag gått in här och försökt skriva ett inlägg. Verkar vara stört omöjligt.
Men ni kan trösta er med att jag har det bra. Jag trivs som aldrig förr, efter julen och ångesten som den innebar är över är jag som nykär i London och i livet!
Jag har också flyttat, från halvsunkiga Bethnal Green till världens mysigaste statsdel, Angel. Och på köpet fick jag min bästa vän till flatmate, hur bra??
Och nu har fina familjen bokat sin resa hit, de kommer i april!
Så nu vet jag inte när jag skriver igen, tills dess kan ni väl följa mej på instagram @juliahann_
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)