You can tell me when it's over, If the high was worth the pain

Jag har inte vågat erkänna det. Inte ens för mig själv. Men nu gör jag det. Jag ångrar mig. Fy fan vad jag ångrar mig.

Jag saknar London. Jag saknar min bästa Evelina. Jag saknar buss 73 och jag saknar Victoria's Secret. Jag saknar Starbucks och till och med triangel mackorna på Tesco. Jag saknar att dricka vin i South Kensington och att sedan åka nattbussen genom Piccadilly Circus. Jag saknar storstadspulsen. Jag saknar känslan av att jag gjorde något viktigt och modigt. Jag saknar honom. Men mest av allt saknar jag mig själv. Jag saknar vem jag var i London.

Jag har alltid haft en längtan bort. Min största rädsla har varit att inte komma iväg. Att bli fast i min lilla stad. Jag har alltid kännt mig annorlunda och som att jag inte riktigt passar in. Jag har alltid velat göra något mer. Tyvärr kom ju ångesten ikapp mig även i London och när jag fick ett jobb erbjudande här hemma kändes det logiskt att komma hem. 

Nu får jag hela tiden frågan hur det känns att vara hemma. Jag brukar svara att det känns konstigt, för att vara hemma känns inte konstigt, utan att jag verkligen var borta känns det. Min tid i London känns som en dröm. Jag önskar jag hade levt kvar i drömmen lite längre. 

Nu menar jag inte att försköna det. Livet i London var tufft, både ekonomiskt och psykiskt. Mina sparpengar tog slut och då levde jag inte något lyxliv. Och att vara ifrån sina nära och kära är verkligen inte kul det heller. Men att få den där lycko känslan av att gå på Londons gator var ofta värt det. 

Jag känner mig dum. Som var så excited att komma hem. Alla de där små sakerna jag saknade känns så små och betydelselösa nu. Det känns som ett stort hål i mitt hjärta och jag kan inte stoppa blödningen och saknaden av London. 

Jag längtar tillbaka. Och jag ångrar mig att jag kom hem. Jag önskar jag hade valt annorlunda. Jag önskar jag hade stannat kvar.